Dear cousin,

A day before our daughter arrived into this world screaming, you left it in silence.

The times we met you always seemed to be smiling and laughing. You almost always told me the story of that time when you changed my diapers when I was little. It always made you laugh.

When you were changing them I had worn a perplexed frown. You asked me what I was thinking of and I replied “I don’t know either”

I still don’t know what to think.. Now less than before you were alive. All I know is that the world have been robbed of an endlessly varm heart. And that life is unfair and brutal.

Dear cousin.

You will forever live on, embraced in my memories.

Rest in peace

---

Kära kusin,

Samma dagar som våran dotter Liv skrikande kom till jorden så lämnade du den i tysthet.

När vi träffades hade du alltid nära till skratt och tycktes alltid ha ett leende på lager. Du sken alltid upp och berättade ofta om när du bytte blöja på mig när jag var liten.

Jag hade sett så fundersam ut och när du frågade mig vad jag tänkte på så fick du det knasiga svaret: “vet inte häller”

Även nu “vet jag inte heller”. Jag vet bara att vi alla har berövats en oändligt varm själ. Och att livet är brutalt och orättvist.

Kära kusin.

Du lever för alltid kvar, varmt omsluten i mina minnen.

Vila i frid